Våra hundar

Under min uppväxt hade vi två mellanpudlar, små pigga hundar som skällde hela tiden och rymde så fort de kunde. Men de fällde inte! Redan då bestämde jag mig; skulle jag någonsin ha en egen hund, så skulle det också vara en som inte fäller! Men det vore det ju bra om den inte skällde och rymde så mycket…På ett besök (mitt allra första!) på en hundutställning våren 1985, såg jag en för mig helt ny ras: softcoated wheaten terrier. En precis lagom stor hund som inte fäller! Ägarna påstod dessutom att de inte skällde särskilt mycket. Rymmandet frågade jag aldrig om – jag misstänkte redan då att det nog mest var en uppfostringssak!

I september samma år hämtade jag henne, en liten gul och söt tikvalp från Finland. Hennes registrerade namn var Teinikedon Avustaja, men här blev hon uppkallad efter en favoritdryck - den gula, söta finska hjortronlikören. Lakka och jag började med valpkurs, unghundskurs och spårkurs på brukshundsklubben. Och till min stora förvåning var Lakka jätteduktig. Inga rymningstendenser alls! Så vi började tävla i lydnad. Och sedan blev det bruks och agility också. En dag följde jag med en kompis för att titta på ett intagningsprov för blivande räddningshundar. Det såg ju inte så svårt ut… Under lunchpausen åkte jag hem och hämtade Lakka, som blev antagen utan att ens ha varit anmäld! Lakka och jag började därmed på en ny karriär. Fantastiskt roligt tyckte Lakka, som fick ägna sig åt tre favoritsaker samtidigt; hitta folk, skälla hiskligt mycket (i det avseendet var hon väldigt lik en pudel) samt äta smaskiga belöningar! Snart kunde Lakka titulera sig Lp SELCH SEUCH INTUCH (numera C.I.B.). Dessutom med certifikat som räddningshund (vilket gav henne titeln Tjh flera år senare när man infört denna titel), samt uppflyttad till högre klass i spår, godkänd i lägre klass i sök och placerad i agility-SM. Lakka blev även mor till fem fina valpkullar (A1, B1, E1, G1 och H1 kullarna). Tyvärr drabbades hon av en juvertumör som så måningom ledde till lungcancer. Lakka blev knappt 12 år.

Lakkas första valpkull föddes 1987. Pappan hette Fraser Tartan Mr-Mods och hade fina meriter i bruks och lydnad. Så det var ju inte konstigt att jag hade stora förhoppningar på den tikvalp jag själv behöll. Hon döptes till Allamanda och kallades Mandis. I samband med en längre utlandsresa, fick Mandis flytta hem till min kompis Gun Werlemark där hon blev fodervärdshund. Hos mig hade Mandis två kullar (C1, F1), och sedan blev det även två kullar hos Gun, med kennelnamnet Allaflox. Mandis var både vacker (SEUCH) och synnerligen energisk. Även hon blev således lydnadschampion (SELCH) samt tävlade framgångsrikt i agility och spår. Själv arbetade hon dessutom hårt på att skaffa sig en karriär som jakthund men Gun var aldrig riktigt med på noterna där.

Mandis syster Adoxa var också vacker (SEUCH, NOUCH) och trevlig (Lp) så ägarna, Torsten och Sonja i Malmö, ville väldigt gärna att även hon skulle ha valpar. Men de ville inte ha hand om valpningen själva. Så jag leasade in Adoxa och hon fick två kullar (D1 och H1) men den andra av dessa föddes faktiskt upp hemma hos ägarna för då hade de ju tränat på första kullen hemma hos mig. Adoxa var en riktig lady, som aldrig jagade och aldrig gick i vattenpölar! Hon blev drygt 12 år.

Far till tre av Lakkas kullar samt till en vardera av Mandis och Adoxas kullar var min egen USA-import 'Cobby' alias AMCH (numera USCH!) CANCH SEUCH Doubloon Hobgoblin, årets avelshund i rasen 1995, och en av de snällaste terrierpojkar som någonsin viftat på sin lilla svans! Han kom till Sverige 1990, när han var drygt fem år. Tyvärr fick han tillbringa de första fyra månaderna på en karantän för införselreglerna var väldigt strikta på den tiden. Men Cobby klarade förstås detta fint – han var en extremt tillgiven och trevlig hund som var mästare på att charma sig fram i tillvaron. De sista åren bodde Cobby i Vä hos sin största beundrare, Jimmy. Där fick Cobby precis den uppassning som en äldre gentleman kan förvänta sig. Cobby blev drygt 13 år gammal och var en av de mest inflytelserika hanhundarna i rasen med sammanlagt ett 25-tal kullar i USA, Sverige och Norge.

I Cobbys och Lakkas första gemensamma kull föddes Esmeralda. Hon var en alldeles speciell hund med stor charmfaktor och massor av hoppetoss-energi. Dessutom var hon en av av de vackraste hundarna som någonsin fötts upp hos Lakkas, och blev snabbt och lätt NORDUCH, INTUCH samt så småningom även Årets wheaten. Gun tävlade lydnad med henne och lyckades ta ett Lp. Själv tävlade jag agility några gånger med henne men hade tyvärr inte tid att satsa på riktigt vilket var synd för detta var verkligen Esmeraldas gren. Esmeralda hade tre valpkullar (J1, M1 och P1) och blev nästan 16 år.

I Cobbys och Mandis kull behöll jag Forsythia, till vardags kallad Molly och boende hos en fodervärdsfamiljen Albrektsson i Reftele. Där tog Molly väl hand om familjens tre barn, och lika väl tog hon hand om de två valpkullar hon sedan hade hemma hos mig (K1, N1). Molly var mycket vänlig mot alla andra hundar, men en besökande släkting som försökte svinga upp ett av ‘hennes’ barn i luften – ja han fick minsann en terrierkäft om hälsenan! Molly rörde sig energiskt och käckt i utställningsringen, och tog en SEUCH-titel mellan de två valpkullarna. Molly blev närmare 14 år.

I Cobbys och Adoxas kull behöll Torsten och Sonja en tikvalp, Doxy Hoya. Att detta var Adoxas dotter märktes tydligt, hon uppförde sig precis som modern – och ville liksom hon bara dricka vatten som nyligen kranats upp och helst serverat direkt ur handfatet! Hoya var en ganska stor tik men hennes aptit var ännu större och det var ett evigt bantande inför utställningarna. Men till slut gick det vägen och hon blev DKUCH, SEUCH. Hoya hade två valpkullar med kennelnamnet Lakkas (L1, Q1).

Esmeraldas lillasyster Wilma alias Ipomoea blev fodervärdshund hos Sanne och Påjje i Malmö. Wilma var ovanligt liten men mycket kort och elegant, och hon blev DKUCH, SEUCH. Det tog dock lite tid innan hon blev utställningsstjärna för Wilma var en mycket känslig och egensinnig terrierdam som i början vägrade att överhuvudtaget gå i ringen med utställningskoppel på sig! Hon fick två kullar (O1, R1) och blev 13 år.

Pappa till Mollys och Wilmas första kullar var en hund, som jag hade importerat från Irland. Hans registrerade namn var Kilcleagh Orsino, men fodervärdsfamiljen Simmons i Dalby kallade honom Oscar. Oscar var en stor och gänglig hund, med synnerligen bestämda idéer om vad han ville och inte ville göra. Så det blev en väldigt kort utställningskarriär för det där med att låta sig hanteras av främmande människor – nä, det var inte riktigt Oscars melodi. Han var däremot den snällaste och raraste hund som tänkas kunde när han kände folk. Oscar var far till fyra kullar (inklusive K1 och O1) och och han blev 14 år.

I Esmeraldas andra kull föddes Magnolia, som jag sålde på ett ‘en-kull-tillbaka’ kontrakt till Rosita i Sölvesborg. Här kallades hon Lisa och visade sig dessutom vara betydligt tuffare och självsäkrare än vad jag trodde när jag sålde henne. Men Rosita var också nog en ovanligt snäll hundägare… Lisa hade en kull hos Lakkas (S1) och sedan även en hos Rosita. Hon ställdes bara ut två gånger men tog i alla fall ett Ck.

I Esmeraldas tredje och sista kull föddes 9 valpar. Eftersom jag åkt långt ner i Tyskland för att göra parningen, behöll jag förstås en tikvalp själv. Hon döptes till Passiflora och kallades Patsy. Patsy tog efter sin pappa i storlek och blev ett ‘rekorderligt fruntimmer’. Trots detta lyckades hon bli NORDUCH, INTUCH och NORDV-00. Hon var en väldigt snäll och mycket kapabel flockledare, som aldrig slogs men heller inte tolererade att andra hundar bråkade. Patsy var tryggheten själv, och den fasta punkten i gänget här i Arkelstorp. Hon fick tre kullar (T1, V1, Z1), och blev knappt 12 år gammal.

Lisas dotter Salvia flyttade hem till min syster Helen och hennes familj där hon döptes om till Sally. Hon visade sig snabbt vara en extremt självsäker och trygg liten hund. Två år gammal fick hon följa med mig på bussresa till världsutställningen i Milano vilket hon förstås klarade galant. Att hon dessutom tog Cert och rCACIB gjorde ju inte resan sämre. Något italienskt championat jobbade vi dock inte vidare på men DKUCH blev hon, samt mamma till tre kullar (U1, X1, A2). Sally är snart 14 år gammal och mår fortfarande prima.

Tamarix alias Flingan föddes i Patsys första kull. Liksom sin mamma blev även hon ett rekorderligt fruntimmer. De första fem åren bodde hon hos Kajsa och Linnea, och vid sidan om alla agilitytävlingarna, blev hon även den hund som Linnea tränade upp sina handlerfärdigheter på. Detta resulterade så småningom i DKUCH, KBHV-05. Efter vissa skärmytslingar med familjens äldre tik, fick Flingan flytta hem till mig igen, och här trivdes hon fint med de andra hundarna – och med alla valpköpare och andra besökare – Flingan var extremt tillgänglig och inte bara bad om att bli klappad – hon krävde! Flingan hade först en kull hos Allaflox och sedan två här (Y1, C2). Hon blev nästan 13 år.

I Sallys första kull föddes sju hanhundar och en tik, som döptes till Urtica (brännässla) för att hon skulle kunna klara sig mot alla bröderna! Till slut blev det en kompromiss med familjen som stod först i tikvalpskön – hon såldes på ett halvfodervärdsavtal. Betty (som lät snällare) blev en omtyckt familjemedlem och lekkamrat till de tre barnen hemma hos Mary och Ron i Vä. Och tillsammans med mig åkte hon på utställningar och blev DKUCH samt mor till B2-kullen.

Vanda föddes i Patsys andra kull och blev kvar här hemma ett tag eftersom hon hade urinläckage som liten valp. Och när läckaget väl hade växt bort efter ett par månader så hade Vanda liksom växt in, här i flocken i Arkelstorp. Och då gick det inte att sälja henne. En snällare och mera tillgiven hund kunde man ju inte hitta! På grund av urinläckaget ville jag inte använda henne i avel men en del utställningar blev det. Och trots att även Vanda blev ett rekorderligt fruntimmer, fixade hon DKUCH, SEUCH. Vanda blev tyvärr bara drygt 10 år.

I Patsys tredje kull födde Zea Mays, som blev fodervärdshund hos Åke i Lund. Äntligen gick storleken ner lite, och Zea blev en alldeles lagom stor hund med mycket vägvinnande rörelser. I Danmark blev hon champion ganska lätt, men i Sverige blev hon tvåa om certet fler gånger än vi har lust att ens komma ihåg! Zea är en mycket lekfull och påhittig hund, med stor entusiasm för det mesta i tillvaron. Efter att under sina skendräktigheter ha pysslat om diverse pip-bollar, som hon till och med bar upp i sängen hos husse där de skulle kunna sova tryggt, blev hon mamma till ett gäng riktiga valpar i E2-kullen.

Antonovka föddes i Sallys andra kull och blev fodervärdshund hos familjen Havsvik i Vittsjö. Är man uppkallad efter en kolsyrad läskedryck, Pepsi, så är det ju inte så konstigt om man blir både söt och sprudlande! Med väldig entusiasm studsade Pepsi runt i utställningsringarna och blev så småningom DKUCH. När hon sedan i 7-årsåldern äntligen träffade på en domare i Sverige som kallade studshoppandet för ‘ungdomliga rörelser’ blev hon även SEUCH. Dessutom blev Pepsi mor till två valpkullar (D2, F2).

Samma år som min egen A-kull, föddes en intressant kull hos Ilse Lindblad (kennel Lindywheat’s) i Dalarna. Tillsammans med Nilla Lundwall (kennel Extra’s) köpte jag in hanvalpen Lindywheat's Chill Out Music. Chillou blev fodervärdshund hos Liselotte (numera ägare) i Bjuv, och Linnea tog hand om utställningskarriären. DKUCH, SEUCH ramlade in tämligen omgående, och hittills har Chillou även blivit far till ett 10-tal valpkullar i Norge, Tyskland och Sverige varav två på kennel Lakkas (I2, K2).

I Bettys kull föddes Bellefleur Kitajka, som fick flytta hem som fodervärdshund till familjen Simmons i Dalby där saknaden efter två bortgångna wheatenterrier var stor. Här passade den vänliga och rara Kajsa in perfekt. Tyvärr var inte hennes höfter lika fina som resten av hunden, så några valpar har det aldrig blivit. Men många trevliga utställningar.

Flingans tredje kull blev till under ett snörikt nyårsfirande i Uppsala. Tikvalpen jag behöll döptes följdaktligen till Calville Blanc d’Hiver (vit vinterkalvill). Fast fodervärdsfamiljen Sanne, Påjje och Matilda kallar henne Selma. Detta är nog den ‘mesta’ utställningshund jag någonsin haft – hon fullständigt älskar att visa upp sig – här kan man verkligen tala om ‘attityd’. Denna showighet har hittills belönats med SEUCH, DKUCH, C.I.B. samt en andra plats i Årets wheaten-tävlingen. Till en sådan skönhet kunde bara det bästa vara gott nog, så hon parades med min egen Durello, och blev nio veckor senare mor till en av mina bästa kullar hittills; H2-kullen.

Durello heter alltså pappan till H2-kullen. Själv är han son till Pepsi i hennes första kull. Durello bor hos fodervärden (numera ägaren) Nilla i Helsingborg. Hans karriär har varit enastående, DKUCH, SEUCH, C.I.B., flera grupplaceringar och seger i Årets wheaten 2010. Hittills har han även blivit far till sju kullar i Sverige, Norge, Belgien och Tyskland, med flera riktigt lovande valpar. Fast allra bäst är hans personlighet – Durello är en väldigt stabil, vänlig och okomplicerad hund som man lugnt kan ta med sig var som helst – han sköter sig alltid prima.

Durellos syster D’Arcy Spice kallas Tone och blev såld på ett halvfodervärdsavtal till kennel Persicas i Sjöbo. Tone är lite mer av ett yrväder än coola brorsan Durello. Men så brås hon ju mest på mamma Pepsi. All denna energi har dock varit till stor nytta på diverse tävlingsbanor – detta är hunden som kan göra ALLT! Hittills har hon blivit SEUCH, DKUCH, SEVCH (svensk viltspårchampion). Dessutom hade hon vår J2-kull hos Linnea som då bodde i Uppsala.

Ytterligare en syster heter Delicious, kallas Kelly och bor i Malmö hos Pia-Lotta med familj. Trots att ingen av dem någonsin varit på en utställning, dök de upp på en inofficiell rasspecial i Hörby. Sanne kammade, jag klippte och Linnea tränade under en synnerligen hektisk timme. Sedan gick Kelly in i ringen och tog sitt första BIM! Och efter sina första tre helger med officiella utställningar, var hon SEUCH! En sådan fin hund måste förstås ha valpar, så Kelly kom hem till mig året därpå och fick K2-kullen med Chillou som stolt fader.

Early Red Bird heter Zeas dotter, och hon liknar sin mor i många avseenden. Vänlig, följsam och riktigt tjusig. Förutom SEUCH, DKUCH har Betty även blivit certifierad servicehund hemma hos matte Lisbeth som är rörelsehindrad men en utmärkt hundtränare ändå. Nu har Lisbeth alltså fått en hjälpreda som kan öppna lådor, ta av sockarna och apportera en ringande mobiltelefon! Eftersom Betty har sålts på ett halvfoderavtal, planerar vi att hon ska bli mamma våren 2012.

Sommaren 2006 köpte jag in tiken Dog Rose Gold Gloria Mundi av Lillemor i Kåge (utanför Skellefteå). Hennes mormor går tillbaka på Lakkas-blodet, hon hette nämligen Lakkas Rosa Rubiginosa och var en riktig liten ärta. Den något större ärtan Millan, som valpen kallas, blev fodervärdshund hos familjen Cervin som redan hade en syster till hennes mormor. Millan är en vänlig och stabil hund, och hon har blivit DKUCH, SEUCH, samt mor till G2-kullen som föddes upp hemma hos fodervärdsfamiljen.

 

I Millans kull föddes Gala som fortfarande bor kvar på ett fodervärdsavtal hemma hos mamma Millan. Hon kallas själv Ella och har sin SEUCH-titel. Snart ska det bli valpar också!

Honeycrisp (Honey) och Harling Hero (Marley) heter två av valparna i Durello-Selma kullen. Honey bor kvar hos mig och Marley bor hos Linnea i Polen. Vi är väldigt glada för dessa hundar som har ärvt synnerligen bra mentalitet och exteriör från sina framgångsrika föräldrar. Liksom de övriga två valparna i kullen, är Honey och Marley SEUCH DKUCH - Marley även POLCH C.I.B.

Våren 2006 hade min kompis Gun en väldigt lovande kull vars pappa var Lakkas Justago (son till min älskade Esmeralda) och vars mamma gick tillbaka på superenergiska Mandis från min allra första kull. Klart att jag ville ha en valp! Tillsammans med min förra valpköpare Annki i Helsingborg, köpte jag Allaflox Niamh. Niamh bodde hos Annki till vardags men följde med Linnea och mig på ett antal utställningsresor, vilket resulterade i SEUCH, DKUCH och C.I.B. Den största kullen i kennelns historia fick hon dessutom våren 2010; i I2-kullen föddes nämligen 10 valpar! Imperatore Rosso ‘den röde kejsaren’ heter en son till Chillou och Nimah, som jag lämnat ut på fodervärdsavtal till Nadja i Helsingborg. Han är SEUCH DKUCH. Två år senare fick Niamh ytterligare en jättekull men en av valparna klarade sig inte. Av de kvarvarande nio, valde jag att själv behålla den största och charmigaste pojken hemma, Lord Lambourne. Lambo har motsvarat alla förväntningar och blev BIS-3 på stora valputställningen i Malmö. Sedan fortsatte han i stor stil , och tog sitt SEUCH (och samtidigt även DKUCH) när han var 2 år och 2 dagar.

I Tones kull föddes Jamba, som är den senaste av våra fodervärdshundar. Hon bor nu hos Fredrik i Trelleborg, och har blivit SEUCH DKUCH. Nu hoppas vi på att hon snart ska få en valpkull